Mitt lilla liv

Jag tycker det är kul när folk berättar om sitt liv på sin blogg. Så jag tänkte inte var sämre. Så ni som orkar; håll tillgodo!

En vinterdag 1982 på Helsingborgs sjukhus föddes jag. Bodde med min mor och far på Pålsjö Östra ända tills en dag då de bestämde sig för att det fick vara nog. Då åkte pappa iväg i en blå volvo upp till Norrland och flyttade aldrig mer hem. Jag var 2,5 år gammal men minns att min pappa gav mig färgglada tuggummin innan han åkte iväg. Det är mitt första minne.

Så var det bara jag och mamma kvar i lägenheten, men det gick ju bra det med.



Som liten var jag rädd för allting. Mest av allt var jag rädd för att leka med många barn samtidigt och för gymnastiken i skolan. Mamma tog iväg mig på lekterapi en gång, men det hjälpte inte, fast med tiden blev det lite bättre. Men varje gång vi skulle ha brännboll på skolan fick jag en klump i magen.

En dag kom en kvinna fram till mig och mamma på en restaurang och frågade om jag ville bli barnmodell. Det ville jag. Jag tyckte det var jätteroligt.Jag var barnmodell i flera år. Tills en dag när jag inte längre ville. Ungefär så här såg jag ut då:


När jag var sex år började min mammas kompis Reidar och hälsade på väldigt ofta. Jag tyckte om när han kom för jag fick godis och bokmärken. En dag sa mamma att Reidar skulle flytta hem till oss och att hon var kär i honom. Då spottade jag på min mamma och slutade tycka om Reidar. Men bara för en liten stund förstås, för Reidar är väldigt bra....

Jag fick en lillasyster på pappas sida, och en lillebror på mammas sida. Lina och Alexander. Idag är de 19 och 17 år gamla och finast i världen.


I låg- och mellanstadiet var jag tyst, lugn. Inte töntig, men inte heller mest populär. Jag hade mycket fastasi och skrev mycket berättelser. Ibland gjorde jag och mina kompisar pjäser av mina berättelser. På somrarna hade vi små affärer i våra förråd och gjorde pjäser som våra föräldrar tvingades titta på. Ibland cyklade vi ner till Pålsjö-baden och stod på händer under vattnet tills vi storknade. Jag hade världens bästa somrar när jag var barn. Och det var alltid fint väder. Så känns det i alla fall.

När jag var 11 år ville mina föräldrar inte bo i Skåne längre. Vi flyttade till Brunflo av alla ställen på jorden. Jag var förstås jätteledsen först, men tyckte oxå att det skulle bli spännande.

På första rasten på första skoldagen följde alla tjejer i klassen med mig hem till mitt hus. Alla var snälla mot mig från första dagen. Jag trivdes bra.


Vid 12 års ålder började jag fara runt och uppträda med min gitarr på alla möjliga evenemang. Jag vart känd som den "sjungande skåningen från Brunflo". Under alla åren i Jämtland uppträdde jag mycket. Men jag ledsnade lite på gitarren och när jag började gymnasiet vart det jag och Agnes på piano som spelade tillsammans. Det var roligare att vara 2 än helt själv.

På första discot i sexan frågade skolans populäraste kille chans på mig. Alla mina kompisar sa att jag skulle tacka ja utom en som sa att han bara ville hångla. Hon var avundsjuk. Jag tackade ja. Vi hånglade aldrig. Efter tre dagar bad jag en kompis ringa och göra slut eftersom jag kom på att jag ju inte kan vara ihop med någon jag inte känner. Sen hade jag ingen kille under hela högstadiet. Jag var olyckligt kär i samma pojke under tre år. Han var det sötaste jag hade sett. Tyvärr var halva skolan kär i honom. På alla hjärtans dag fick han tio rosor från anonyma tjejer och en ifrån Isabelle 7a. Jag skämdes jättemycket. Vi pratade aldrig med varandra och jag vart röd i ansiktet om han nån gång råkade titta på mig. Och jag grät och trodde att mitt liv var slut när han slutade nian.

Jag 15 år

När jag började musik-gymnasiet kunde jag inte förstå hur jag stått ut på högstadiet. Gymnasiet var det bästa som hade hänt mig.Jag hade världens bästa klass. Vi hängde jämt och vi hade alla samma intresse. Det bästa av allt var att det plötsligt var en massa killar som blev intresserade av mig. Jag hade nästan kännt mig osynlig hela högstadiet men plötsligt vart jag typ populär. Men jag var ganska blyg och visste inte hur man skulle göra med killar när jag var 15 år. hade praktiskt taget aldrig kysst någon. Jag blev ihop med en kille som var lika blyg som jag. Jag minns att vi satt i hans rum och åt fruktsallad, tittade på star wars hand i hand och kysstes medans vi lyssnade på Stina Nordenstam. Sen var vi jätteblyga när vi träffades på skolan och hade ingenting att prata om. Det rann ut i sanden och jag grät för jag trodde att jag aldrig skulle kunna bete mig normalt med en kille jag tyckte om.

Några månader senare träffade jag Richard. Richard var inte blyg. Han var fyra år äldre än jag och världsvan tyckte jag. Han tog mig med storm och jag hade aldrig varit med om något liknande. Jag var upp över öronen förälskad och jag var definitivt inte blyg längre. Jag kastade mig ut med huvudet före. Men när sommaren var slut skulle Richard åka till Norge och gå i skola där. Jag skulle börja 2:an. Jag grät så mycket att jag trodde mitt hjärta skulle spricka av sorg. Men en sen höstkväll knackade det på min dörr. Det var Richard som sa att han hoppat av och skulle flytta hem en liten stund. Jag svävade på moln.

Jag & Richard

Vi var väldigt kära men det vart aldrig ett lätt förhållande. Richard flyttade hela tiden och jag var så fast i Östersund. Vi hade avståndsförhållande ett tag, men när han skulle flytta till Indien vart det för långt. Jag trodde att mitt liv var slut.

Men det var inte slut. Det kom nya fester och nya pojkar. och jag tyckte livet var ganska härligt ändå.

Efter gymnasiet åkte jag med två av mina bästa vänner till Dublin. Jag jobbade på ett café, försökte lära mig dricka öl på pubar, och vi bodde som packade sillar. Men mest av allt var jag deprimerad. Jag slutade äta och hade ingen riktig lust till någonting. Sen minns jag att jag såg Moulin Rouge på bio och besämde mig för att söka musikalutbildning när jag kom hem.

Som packade sillar i Dublin

Sagt och gjort, och under en tågluff, på ett museum i södra spanien ringde mamma och sa att brevet från skolan kommit. Jag hade kommit in på musikalakademien i Umeå.

19 år på ett tåg någonstans i Europa


Under skol-tiden mådde jag inte så bra. Hade mycket prestations-ångest och ätstörningar som inte ville försvinna. Men jag träffade vänner för livet. Och det var värt allt!



Sen började jag jobba. Mitt första jobb var som hora i " The best little whorehouse in Texas" i Sundsvall. Det var en grym tid. Vi bodde i kollektiv i ett gammalt hus mitt i stan, och var världens bästa gäng!

Horor på bal.

Sen fick jag en huvudroll i en underbar musikal som heter "Hednadotter". Den spelade vi 2 somrar på Gotland och det var två av de bästa somrarna i mitt liv.

Det följdes av jobb i Sundsvall igen och sedan fick jag jobb utomlands. Ett halvår på Kreta och ett halvår i Thailand. Det var ett omtumlande år på många vis.

Precis innan jag for iväg utomlands träffade jag en kille på en fest som fick mitt hjärta att banka hårt. Men jag skulle vara borta ett år, och det är aldrig lätt för någon, speciellt inte då man precis träffats. Det var jobbigt ett tag, och när jag kom tillbaka ett år senare sågs vi igen. Allt var konstigt och jag var förvirrad och dum och ville inte att det skulle vara vi. En höstdag ett par månader senare kunde jag inte andas för jag insåg att jag gjort mitt livs misstag som lät honom gå.Han förlät mig. Idag är han min och vi bor tillsammans. Han är det finaste jag har. Han heter Marcus.


Jag är nog vuxen på riktigt nu, även om det skrämmer mig ibland och jag inte alltid känner mig redo för det. Livet har sina upp- och nergångar. Jag har gjort misstag som jag är allt annat än stolt över, men förhoppningsvis gör de en starkare. Jag har insett att artist-livet inte är en dans på rosor och att man ibland måste uthärda timmar i butiker eller på museum när allt man vill är att stå på scen. Jag har oxå insett att livet inte är en dans på rosor, men att det inte blir lättare om man fokuserar på det som är dåligt. Det är mycket som är fint. Och det förtjänar största delen av ens uppmärksamhet.

Pin It