Min första kärlek

"Vi ska alltid minnas den här dagen! Nu står vi stilla och njuter av känslan av att vara 16 år och vara på väg till världens bästa fest." Och där stod vi, jag och min bästa vän, blundade och kände oss lyckliga. På riktigt lyckliga över att just vi var 16 år och hade världens bästa liv. Sen sprang vi vidare, bort från huset och trädet där vi stod och fortfarande, 11 år senare, sitter bilden tydligt fast i mitt minne.

Det här var en kväll då det var extra varmt i Östersund för att vara maj, det var en kväll då vi kände oss odödliga och hade känslan av att vi skulle vara evigt unga, det här var en kväll då en lekpark stod i brand någonstans på natten, det här var kvällen då jag för första gången kysste min första riktigt stora kärlek. Det visste jag förstås inte då, jag såg det som vilket hångel som helst.

Tre månader senare var allt annorlunda. Tre månader senare satt jag och grät floder i mitt rum.

På slutet av sommaren hade vi bestämt oss för en riktigt dejt, en dejt som blev tre dygn i hans bortresta föräldrars hus. Vi tjyvlånade hans pappas bil och åkte på äventyr, hånglade i timmar till Bob Marley och Portishead, tog rökpaus för att sen gå in och borsta tänderna och sen hångla i flera timmar till. Vi somnade aldrig på nätterna utan låg och pratade i timmar. Allt var så lätt, så okomplicerat och jag ville stanna nära honom mellan hans lakan för evigt.

På morgonen den fjärde dagen skjutsade han hem mig för att sedan åka långt bort, länge. Han skulle börja skola i Norge, och han tyckte inte om avståndsförhållande. Så fort jag stängde bildörren och vände bort ansiktet kom tårarna. Jag grät i flera dygn.

På måndagar under hösten som följde åt jag alltid middag hos min morfar och mormor innan jag skulle på kör. En måndag då jag kom dit, var han plötsligt där. Bara hoppade fram med en stor blomma. Han som aldrig ens träffat någon i min familj, han var plötsligt bara där. Hade ringt mina föräldrar, tagit reda på vart jag skulle befinna mig och bestämt med morfar och mormor. Jag dog. Jag kunde inte förstå att någon kunde göra så för mig. Jag minns att vi gick in på mitt rum hos morfar och mormor, ja precis det rummet jag befinner mig i nu, hånglade sönder varandra och bestämde att vi skulle bli ihop, oavsett avstånd eller ej.

Så i just det här rummet blev jag ihop med min första stora kärlek. Kärleken som förändrade mitt liv. För den första kärleken förändrar ens liv. Man blev lite stoltare, lite vackrare, och hade äntligen fått svar på frågan: Kommer någon någonsin att kunna älska mig? Konstiga lilla mig... på riktigt?

Pin It